Det var en gång en vacker liten flicka.
Älskad, lycklig.
Nu är den enda likheten att vi båda heter Ida.

Jag kan inte änns med att svara när du ringer.
För jag saknar dig, er för mycke. 
Ni har varit mina bästa vänner hela min uppväxt.
Jag kan inte änns beskriva hur mycket jag älskar er.
Alla underbara stunder.
Ni har alltid gjort allt.
Ni har alltid varit allt.
Min röst skär sig alltid när jag talar om er.
När mamma flytta från vänerborg och jag insåg att vi inte skull träffas mer.
Då var det som om mitt hjärta gick sönder.
I tusentals små bitar.
Och sen att mamma inte pratar med er mer.
Är nästan ännu värre.


För mig så är det ni som är min riktiga mormor och morfar.
Det har aldrig varit någon annan.
Jag saknar er så.

// Idaaaa.-